torsdag 3 oktober 2013

Trädgårdsmästare Blomqvist: Den hemliga trädgården





Det här kanske låter som ett märkligt tillkännagivande från någon med mitt yrke: men ibland kan jag nästan beklaga att trädgården jag jobbar i måste vara så välskött. Egentligen tycker jag mest om vildvuxna (och till och med övergivna och bortglömda) trädgårdar. De tilltalar romantikern i mig och sätter fart på fantasin på ett helt annat sätt än klippta gräsmattor, prudentliga rabatter, raka kanter och krattade grusgångar. Det var därför mitt hjärta började klappa lite extra när jag som besökare för några decennier sedan första gången satte min fot på Hildasholm.

Men idag är det betalande besökare som kommer hit, så kraven är självklart och helt befogat höga på en bra skötsel. Ändå tillåts det vilda, skeva och slitna ta mer plats på Hildasholm än i de flesta andra visningsträdgårdar. Så har det alltid varit – ännu mer på den tid då det fortfarande var en privatträdgård. Familjen Munthe ville ha det så, och det är ett ideal som delas även av nu levande familjemedlemmar som då och då återvänder. 


Nyligen träffade jag ett barnbarn till Axel och Hilda, som tillbragt alla sina barn- och ungdoms somrar på gården i Leksand – enligt honom själv hans favoritplats på jorden. ”Hildasholm har alltid varit ett excentriskt ställe och måste få fortsätta vara det, annars är det inte Hildasholm”, som han uttryckte det.

Alla som kommer hit tilltalas inte av det här idealet. En del rationellt sinnade vänner av ordning blir förskräckta av att se ängsblommor, kirskål och brännässlor växa i husens närhet och att halvdöda och döda träd får stå kvar i parken. De oroas av att se naturen nagga trädgårdarna i kanten och att gränserna mellan vilda och anlagda delar ibland är diffusa. I några få extrema fall har det till och med hänt att upprörda besökare begärt att få sin entréavgift tillbaka. Många andra blir däremot väldigt förtjusta. Till exempel den trädgårdspraktikant jag hade tidigare i år, som närmast av en slump upptäckt Hildasholm förra sommaren: ”Det var typ den vackraste trädgård jag någonsin besökt”, löd hennes omdöme.




Väldigt likt min egen egen känsla första gången jag kom hit. Eller som upplevelsen för huvudpersonen i Frances Hodgson Burnetts klassiska Den hemliga trädgården från 1911 (samma år som Hildasholm stod färdigbyggt):
”Den hemliga trädgården var vad Mary kallade den när hon tänkte på den. Hon tyckte om namnet och hon tyckte ännu mer om att tänka på att ingen visste var hon var när hon befann sig innanför de vackra gamla murarna. Det kändes nästan som att ha gått in i ett sagoland.”

Fler texter och foton av Ingemar Blomqvist hittar du här:
http://www.dalaliv.se/tradgardsmastareblomqvist.html