Det här kanske låter som ett
märkligt tillkännagivande från någon med mitt yrke: men ibland kan jag nästan
beklaga att trädgården jag jobbar i måste vara så välskött. Egentligen tycker
jag mest om vildvuxna (och till och med övergivna och bortglömda) trädgårdar.
De tilltalar romantikern i mig och sätter fart på fantasin på ett helt annat
sätt än klippta gräsmattor, prudentliga rabatter, raka kanter och krattade
grusgångar. Det var därför mitt hjärta började klappa lite extra när jag som
besökare för några decennier sedan första gången satte min fot på Hildasholm.
Men idag är det betalande besökare
som kommer hit, så kraven är självklart och helt befogat höga på en bra
skötsel. Ändå tillåts det vilda, skeva och slitna ta mer plats på Hildasholm än
i de flesta andra visningsträdgårdar. Så har det alltid varit – ännu mer på den
tid då det fortfarande var en privatträdgård. Familjen Munthe ville ha det så,
och det är ett ideal som delas även av nu levande familjemedlemmar som då och
då återvänder.
Nyligen träffade jag ett barnbarn till Axel och Hilda, som
tillbragt alla sina barn- och ungdoms somrar på gården i Leksand – enligt honom
själv hans favoritplats på jorden. ”Hildasholm har alltid varit ett excentriskt
ställe och måste få fortsätta vara det, annars är det inte Hildasholm”, som han
uttryckte det.
Alla som kommer hit tilltalas inte
av det här idealet. En del rationellt sinnade vänner av ordning blir förskräckta
av att se ängsblommor, kirskål och brännässlor växa i husens närhet och att
halvdöda och döda träd får stå kvar i parken. De oroas av att se naturen nagga
trädgårdarna i kanten och att gränserna mellan vilda och anlagda delar ibland
är diffusa. I några få extrema fall har det till och med hänt att upprörda
besökare begärt att få sin entréavgift tillbaka. Många andra blir däremot
väldigt förtjusta. Till exempel den trädgårdspraktikant jag hade tidigare i år,
som närmast av en slump upptäckt Hildasholm förra sommaren: ”Det var typ den
vackraste trädgård jag någonsin besökt”, löd hennes omdöme.
Väldigt likt min egen egen känsla
första gången jag kom hit. Eller som upplevelsen för huvudpersonen i Frances
Hodgson Burnetts klassiska
Den hemliga trädgården från 1911 (samma år
som Hildasholm stod färdigbyggt):
”Den hemliga trädgården var vad Mary
kallade den när hon tänkte på den. Hon tyckte om namnet och hon tyckte ännu mer
om att tänka på att ingen visste var hon var när hon befann sig innanför de
vackra gamla murarna. Det kändes nästan som att ha gått in i ett sagoland.”