Och natten tillbringade jag i Carl Larssons säng

"För två år sen blev jag anmodad av giftasmogna vänner att skaffa mig en ny titel på det obefintliga visitkortet; vigselförrättare. Jag blev kommunalt rekommenderad och sedan tillsatt av länsstyrelsen: helt ovetande om att jag i och med det hamnade på kommunens hemsida, tillgänglig för vem det vara månde, inte bara i kommunen, nej hela riket kunde ta del av mina konster, ja även medborgare som ville slå påsarna samman långt utanför hemlandets gränser. Och de ringer och de skriver.

Varje tillfälle blir ett nytt äventyr eftersom deltagarna skiljer sig på alla punkter utom i viljan att förena sig. Jag har vigt ute i det fria; högt uppe på ett berg medan älven kastade sig ner i sydöstlig riktning långt nedanför, inlett och avslutat med rockmusik; på en grässlänt utanför Rättvik fylld av vilda sommarblommor och med vid utsikt över Siljan och där vigselringarna krympt sedan de lämnat guldsmedens verkstad; på en hotellbalkong vid ett dubbelbröllop i Tällberg, där en av brudarna brast ut i flöjtspel under ceremonin; vidare under ett portlider på en gammal timrad gård i en dubbelspråkig svenskfransk förening; på engelska i Gagnef; på trappan till Munthes Hildasholm där ett inhyrt fingerat brudpar först ramlat i sjön från en roddbåt; så i ett sparsmakat vardagsrum i en radhuslänga, där på numera vedertaget svenskt maner alla gick i strumpsockor, ja, fast de gifte sig bara av praktiska skäl förstås… 

Känner jag inte familjerna tackar jag nej till inbjudan att stanna till middag; drar mig bara stillsamt tillbaka efter ceremonin, det är en princip och ett sätt att hålla på integriteten… utom i ett fall.

Ett barnbarnsbarnbarn till Carl och Karin Larson skulle sammanvigas med sin blivande man på den gård i Sundborn dit även allmänheten har tillträde dagtid. Guider visar runt, man petar inte ostraffat på de dyrbara inventarierna, de flesta i original, en del av Karins vävda och broderade alster dock nytillverkade genom åren. Ett hus, fyllt av skön konst och innovationer från när seklet var ungt och tidigare, som varit och är en underbar idékälla för generationer amatör- och proffsinredare. När allt nu för tiden är fräscht och vitmålat säljer butiken på Carl Larssongården ändå snabbt slut på Sundbornskoloriten, kanske blir det lite tradigt i längden med allt det fräscha… 

En kväll i augusti alldeles efter sista visningen luckrades alla regler upp när delar av släktföreningen firade och festade. På den lilla vita bron vid ån stod bröllopet (vi upprepade det inhyrda fallet från roddbåten; det slog an, man förskräcktes och jublade), spröd, oändligt vacker gitarrmusik och sång förgyllde; den stilla brisen lyfte mina papper, vattnet glittrade och fyra japaner som glömt sig kvar stod på avstånd och log, allt medan de frackeleganta gästerna flockades och njöt av årets vackraste sommarkväll som fick inrama ett sagobröllop. 

Champagne i trädgården utanför förstukvisten: ”War välkommen kära Du, Till Carl Larsson och hans Fru” och sedan kulinariska hemlagade fantasterier i stora ateljén varefter dansen tråddes i ett tält strax utanför, upplyst av eldkorgar och lyktor. När timmen blivit tillräckligt sen (medan fortfarande vakna gäster fick varm korv och absint) drog jag mig tillbaka och klättrade upp i Calles säng. Han vaggade mig varligt in i Morfei armar men tillsade mig också att se till att lämna honom före 10.00 annars skulle jag ingå i första visningen söndag morgon. 

Ett museum som lever, som bebos och brukas av en ivrig släktförening, Ett Hem som lever vidare på grenar och skott i det Larssonska släktträdet. För ett dygn fick jag dela upplevelsen. Den var vidunderlig."                                                                            
(BIRGIT CARLSTÉN)

Vill du också ha Birgit Carlstén som vigselförrättare? 

Kontaktuppgifter hittar du på www.kraxmaskinen.se