”Deras livsstil var Alice i Underlandet i nyckfull blandning med riddarna av runda bordet”, skriver Olof Lagercrantz i sin självbiografi Min första krets. Kapitlet handlar om hans möte med Hilda, Peter och Malcolm Munthe och tillvaron på Hildasholm i början av trettiotalet. Men vilka var de brokiga engelska överklassfåglarna som varje år troget återvände till sitt sommarnäste vid stranden av Siljan?
Hilda besökte bygden första gången 1907, på bröllopsresa med sin nyblivne make Axel Munthe. Smålänningen Munthe hade full av fascination fotvandrat i Dalarna redan i sin ungdom och nu ville han visa den nitton år yngre hustrun sina favorittrakter i Sverige. Hon förälskade sig också i landskapet, särskilt området runt Siljan, och man beslöt bygga ett sommarhus här.
De flyttade in sommaren 1912. Då hade paret hunnit få sina två söner, ”Peter” (egentligen John Axel Viking) och Malcolm, och Hilda började genast staka ut de första trädgårdsrummen. Redan från början levde hon och maken åtskilda stora delar av året och ganska snart separerade de i praktiken helt. Sönerna stannade hos modern och Axel Munthe besökte därefter gården bara vid några enstaka tillfällen. Större delen av året bodde Hilda och pojkarna i England men de kom varje sommar tillbaka till Leksand. Bara de två världskrigen hindrade dem.
De levde privilegierat. Hilda kom från en förmögen köpmannafamilj och man kunde (och skulle) hålla sig med tjänstefolk: barnjungfru, kokerska, husor, trädgårdsarbetare. Ändå var somrarnas tillvaro i Leksand enklare än livet i England. Här behövde tjänstestaben ”bara” utgöras av fem personer. Men kanske var det just därför hon längtade till somrarna i Sverige. Här kunde man leva friare och mindre formellt. Egentligen tyckte Hilda det var löjligt att fullt friska högreståndskvinnor skulle behöva hjälp av tjänare med så vardagliga ting som att klä på sig. Och hon var faktiskt inte främmande för att lorta ner sig med tungt trädgårdsarbete.
Hildasholm är ett ovanligt överklasshem. Visserligen finns här dyrbara antika möbler och konst och konsthantverk av högsta klass, men i en salig blandning: svenskt, engelskt, italienskt, franskt; 1500-, 1600-, 1700-, 1800-tal... Rummen tycks inte vara inredda i första hand för att manifestera status och välstånd utan på ett mer personligt sätt. Och överallt – i både huset och trädgårdarna – ser man spåren efter Hildas och pojkarnas egen skaparkraft: dock- och altarskåp, lampetter, broderier, skulpturer, marionettdockor, tavlor, teckningar, väggmålningar...
Den engelska ladyn med sina två söner var ett exotiskt inslag i Leksand, som ändå sedan länge besöktes av många turister och kulturpersonligheter. De dandylika pojkarna med sin långa eleganta moder väckte uppseende när de kom rullande i sin hästdragna vagn eller tog plats i kyrkbänken. För de flesta sockenborna förblev deras gård en främmande och sluten plats.
Men under några somrar på trettiotalet fick många av bygdens barn komma innanför murarna – för att delta i repetitionerna inför ”sommarspelen”. De var stora amatörteaterföreställningar med historiska och mytologiska tablåer, skrivna och arrangerade av Hilda, Peter och Malcolm, som även tillverkade kostymer, kulisser och rekvisita. Spelen kunde ha så många som 175 deltagare. De repeterades på Hildasholm och föreställningarna gavs sedan på det närbelägna Korstäppan. Intäkterna gick till kyrkans barnverksamhet.
Men snart stundade oro och världskrig. Och efter kriget var tiderna förändrade. Det ska jag berätta mer om nästa gång.
Fler texter av Trädgårdsmästare Blomqvist hittar du här:
http://www.dalaliv.se/tradgardsmastareblomqvist.html
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar